Japans mest sydligt belägna öar heter Okinawa. Regionen har gjort sig känd för att vara en så kallad ”Blå zon”, ett område där befolkningen är synnerligen frisk och lever exceptionellt länge. I Okinawa ser man en mycket hög förväntad livslängd, många hundraåringar och en låg risk för kroniska sjukdomar. Risken för en person som bor på Okinawa att dö av hjärtkärlsjukdom är mer än 90% lägre och för cancer mer än 70% lägre jämfört med en amerikan. Jämfört med den japanska befolkningen i övrigt är riskerna för dessa sjukdomar cirka halverad.
Den goda hälsa som åtnjuts på Okinawa har tillskrivits deras hälsosamma livsstil, i synnerhet den traditionella kosten som ätits där under många år. Denna kost är i stort sett helt växtbaserad. Ofta hör man att Japaner är mer hälsosamma pga deras höga fiskkonsumtion. Men endast en procent av kaloriintaget är fisk på Okinawa och övriga animaliska produkter som ägg, kött och mjölkprodukter tar upp mindre än en procent vardera. Kosten innehåller mycket lite mättat fett, är rik på näring och antioxidanter, har låg salthalt, lågt glykemiskt index och låg kaloridensitet, idel egenskaper som utmärker ett hälsosamt kostmönster.
En lila sötpotatis (Beni Imo) har dominerat matintaget under många år och dess blad äts också som sallad. Även om den liksom alla hela vegetabilier uppvisar många hälsobringande egenskaper anser forskare att det är kosten som helhet och inte huvudsakligen denna sötpotatis som främjar folkhälsan på Okinawa. Bland övriga livsmedel som ofta äts kan nämnas sojabönor och tofu, hirs, goya (bitter melon), konnyaku (gelé gjord på en rotfrukt), shitakesvamp, gobo (en slags kardborreväxt), hechima (en slags pumpa), sjögräs, papya, gurkmeja och andra traditionella örter. För vetenskapliga publikationer om maten och hälsan på Okinawa, se bl a här och här.
Redan efter andra världskriget började dock matvanorna ändras på Okinawa. Sötpotatis och hirs ersattes till stor del av vitt ris och gradvis har intaget av kött, ägg och mejeriprodukter ökat. Detta är en följd av etablering av snabbmatskedjor som framförallt har tilltalat den yngre befolkningen medan äldre hållit kvar vid den traditionella kosten. Detta har fört med sig det besynnerliga förhållandet att i många familjer är barnbarnen överviktiga och i ett sämre hälsotillstånd än mormor och morfar som åtnjuter en hälsosam vikt.
Fler livsstilsfaktorer anses också bidra till den goda hälsan. Många äldre är aktiva i föreningsliv, trädgårdsarbete är mycket populärt och många lever sociala liv med täta band till släkt och vänner. I beskrivningar av den blå zonen Okinawa tas ofta ett särskilt fenomen upp som kallas hara hachi bu, vilket innebär att man bara ska äta tills man är mätt till 80%. Bland förespråkare för kalorirestriktion och fasta brukar detta understrykas särskilt. Men risken med att fokusera på att bara äta mindre är att vi då tappar bort värdet av vad vi äter. Rent logiskt är det så klart vilka livsmedel vi äter som är mest avgörande för vår hälsa. Att tro att vi kan kompensera för ett ohälsosamt ätande genom att fasta ett par dagar i veckan eller delar av dagen är enligt min mening både kontraproduktivt och plågsamt. Plågsamt därför att om vi äter näringsfattiga och kaloririka livsmedel från djurriket och processad mat så blir vi underligt nog hungrigare. Fibrer i vegetabilier ger volym till maten och skapar en fyllnadskänsla i magen. Mat från växtriket innehåller också fytonutrienter varav många har en aptitdämpande effekt, eller rättare sagt, aptitnormaliserande.
Intressant nog finns det en annan blå zon där befolkningen lever samma aktiva liv som i Okinawa, där maten domineras av vegetabilier men där inget fokus läggs på att äta mindre. Detta gäller personer som tillhör kyrkan Sjundedagsadventister och deras hälsa har studerats noggrant, framförallt i USA. Uppvisar då adventister sämre hälsa eftersom de inte betonar matrestriktion? Nej, faktum är att de verkar åtnjuta en bättre hälsa. De har en högre medellivslängd än invånarna i Okinawa (se här).
Ett annat tänkvärt fakta när man jämför dessa två grupper är att adventisterna till skillnad från invånarna i Okinawa inte försämrat sitt matintag nämnvärt genom årtiondena. Flera anledningar kan finnas till det men en viktig orsak tror jag är att flertalet adventister är övertygade vegetarianer och veganer. Som sådan är man i regel inte intresserad av animaliska produkter, hur mycket de än marknadsförs genom vilseledande kampanjer. På Okinawa har man ätit vegetabiliskt, mest för att animaliska livsmedel inte varit tillgängliga. När tillgängligheten ökar så ser vi en ökning av konsumtionen.
Jag brukar föredra att använda ordet ”växtbaserad kost” för att beskriva hur vi kan äta hälsosammare i stället för vegetariskt och veganskt. Det beror på att hälsosamt ätande handlar om att låta hela vegetabilier dominera kosten och det rådet går likaledes till blandkostare, vegetarianer och veganer. Men en lärdom från jämförelsen mellan adventister och Okinawa är att vegetarianism och veganism har en viktig roll i att främja sundare matvanor. Veganer uppvisar i studier hälsosammare matvanor än vegetarianer som i sin tur äter sundare än blandkostare (se här). Vidare, om vi identifierar oss som veganer och vegetarianer, av fler skäl än vår hälsa, så ger det oss en mycket stark motståndskraft mot det grupptryck, den marknadsföring och den okunskap som fortfarande driver oss att äta mer animaliska produkter. Så låt oss inte dra oss för att räkna oss som veganer och vegetarianer. Det kommer främja vår hälsa, liksom miljön och många djurindivider.
David Stenholtz Ordförande Läkare för framtiden Bitr. överläkare onkologi
Denna artikel är ursprungligen publicerad i matmagasinet VEGO. För prenumeration, klicka här.